Administratörer har flera alternativ för att bromsa utarmningen av IPv4 -adresser, även om lösningen i grunden ligger i att migrera till IPv6. Dessa alternativ syftar till att utnyttja befintliga IPv4 -adresser bättre:
* nat (nätverksadressöversättning): Detta är den mest använda tekniken. NAT översätter privata IP -adresser (används internt i ett nätverk) till offentliga IP -adresser (används på internet). Många enheter i ett enda nätverk kan dela en enda offentlig IP -adress, vilket avsevärt utökar det användbara IPv4 -adressutrymmet. Den introducerar emellertid komplexiteter och kan hindra vissa applikationer som förlitar sig på direkt IP -adressåtkomst. Variationer som NAT64 (som gör att IPv6 kan kommunicera med IPv4) hjälper till att underlätta övergången till IPv6.
* Adressaggregering/CIDR (klasslös interdomänruttning): Detta handlar om att använda längre subnätmasker för att skapa större och effektivare nätverk. Istället för att tilldela /24 nätverk (254 adresser) kan större nätverk som /22 eller /16 nätverk användas, vilket bevarar IPv4 -adresser. Detta är en avgörande del av effektiv IPv4 -routing och resurshantering.
* IPv4 Adressåtervinning/återvinning: Identifiera och återta oanvända eller dåligt tilldelade IP -adresser inom en organisations nätverk. Detta innebär noggrann revision av IP -adressanvändning och implementering av bättre tilldelningspolicy.
* Adress Leasing/Dynamic Allocation: Att använda DHCP (dynamisk värdkonfigurationsprotokoll) gör det möjligt att tilldela IPS dynamiskt till enheter endast vid behov och återvinns när den inte används. Detta är mer effektivt än statiska IP -adressuppgifter.
* Carrier Grade NAT (CGNAT): Liknar NAT, men distribueras på ISP -nivå. Det tillåter en enda offentlig IPv4 -adress att stödja tusentals kunder, vilket avsevärt förlänger livslängden för tillgängliga adresser. Men det lägger till komplexitet och kan störa vissa applikationer.
* privata IP -adresseringsscheman: Fortsatt användning av privata IP -adresser inom interna nätverk, i förekommande fall. RFC1918 definierar privata adressintervall som inte behöver registreras med ett styrande organ.
Det är viktigt att förstå att det här är tillfälliga lösningar. De försenar det oundvikliga behovet av att migrera till IPv6, som erbjuder ett mycket större adressutrymme och löser den grundläggande bristen på IPv4 -adresser. Den långsiktiga lösningen är en fullständig övergång till IPv6. Medan ovanstående tekniker köper tid är investeringar i IPv6 -migration avgörande för en långvarig tillväxt och skalbarhet på internettillstånd.
