Parallella portar används inte för långväga kommunikation främst på grund av deras känslighet för
brus och signalnedbrytning över längre kablar. Här är en uppdelning:
* Signalinterferens: Parallella portar överför data över flera ledningar samtidigt. Dessa ledningar är sårbara för elektromagnetisk störning (EMI) och radiofrekvensstörningar (RFI) från omgivande enheter och miljön. Ju längre kabeln är, desto större är risken för signalkorruption på grund av denna störning. Till och med små mängder buller kan vända bitar, vilket leder till datafel.
* signaldämpning: Elektriska signaler försvagas (dämpas) när de reser ner en kabel. Över långa avstånd kan signalen bli för svag för att tolkas på ett tillförlitligt sätt av den mottagande enheten. Denna effekt förstärks i parallella portar på grund av de flera ledningarna som bär data samtidigt.
* Uppsägningsfrågor: Korrekt uppsägning är avgörande för tillförlitlig signalöverföring i parallella portar, men det blir alltmer komplex och utmanande med längre kablar. Felaktig avslutning kan leda till reflektioner och signalförvrängning, vilket ytterligare förnedrande dataintegritet.
* Kostnad och komplexitet: Medan korta parallella kablar är billiga, skulle kostnaden och komplexiteten för att utforma och upprätthålla parallella överföringssystem med lång avstånd vara oöverkomliga. Behovet av omfattande skärmning, amplifiering och specialiserad kabling skulle göra det betydligt dyrare än andra kommunikationsmetoder.
Däremot är seriella kommunikationsmetoder (som RS-232, USB eller fiberoptik) mycket bättre lämpade för långdistansöverföring eftersom de skickar data en bit åt gången över en enda tråd, vilket gör dem mindre mottagliga för brus och dämpning. De innehåller vanligtvis mekanismer för felkorrigering och signalregenerering för att upprätthålla dataintegritet över långa avstånd.
