"Input" -uttalandet används på vissa programmeringsspråk, särskilt äldre som BASIC, för att
få ingång från användaren under programutförande . Det gör det möjligt för programmet att pausa och vänta på att användaren kan skriva in data, som sedan lagras i en variabel för att programmet ska användas.
Så här fungerar det:
1. Programmet möter uttalandet "input".
2. Programmet visar en prompt på skärmen och ber vanligtvis användaren att ange något. Denna prompt ingår ofta i själva uttalandet "Input".
3. Programmet pausar exekvering och väntar på att användaren ska skriva in sina input.
4. Användaren skriver in sin ingång och trycker in i.
5. Ingången lagras i den variabel som anges i uttalandet "Input".
Exempel (grundläggande):
`` `grundläggande
10 Skriv ut "Ange ditt namn:"
20 Ingångsnamn $
30 Skriv ut "Hej" + namn $
`` `
Förklaring:
* Rad 10 visar prompten "Ange ditt namn:".
* Rad 20 använder uttalandet "Input" för att vänta på att användaren ska ange sitt namn. Ingången lagras i variabeln "namn $".
* Rad 30 skriver ut ett hälsningsmeddelande med användarens inmatning från variabeln "Namn $".
Begränsningar av `input ':
* Datatyp Begränsningar: "Ingång" antar ofta att ingången är en sträng, så du kan behöva konvertera den till en annan datatyp (som numerisk) om det behövs.
* Säkerhet: Det är sårbart för användarinmatningsfel och potentiella skadliga ingångar, eftersom det tar input direkt utan validering eller sanering.
Moderna alternativ:
Moderna programmeringsspråk som Python, Java och C# gynnar i allmänhet mer robusta metoder för användarinmatning, till exempel att använda funktioner som `input ()` i python eller `console.readline ()` i c#. Dessa metoder ger ofta mer flexibilitet och säkerhetsfunktioner.
Sammanfattning:
Uttalandet "Input" är ett enkelt sätt att få användarinmatning på vissa programmeringsspråk, men det anses föråldrat på grund av dess begränsningar. Moderna språk erbjuder bättre alternativ med mer flexibilitet och säkerhet.
