Windows Vista litar inte på ett enda, lätt definierat "kopieringsskyddsschema" på det sätt som en del programvara kan. Dess skydd mot obehörig kopiering är mångfacetterad och involverar flera tekniker som arbetar tillsammans:
* Digital Rights Management (DRM) för specifika medier: Vista Incorporated DRM för att spela skyddad musik och videofiler. Detta var inte ett systemomfattande kopieringsskydd, utan snarare en funktion som tillämpas på specifikt innehåll. Olika DRM -tekniker kan ha använts beroende på innehållsleverantören.
* Produktaktivering: Detta var en viktig mått mot piratkopiering. Det krävde användare att aktivera sin kopia av Windows online eller per telefon för att verifiera dess äkthet. Detta förhindrade inte att kopiera installationsfilerna, men det förhindrade att den kopierade installationen var fullt funktionell.
* Hårdvarubindning (till en grad): Även om det inte är en direkt kopieringsskyddsmetod, skulle systemet delvis binda till hårdvarukonfigurationen. Ominstallera på betydligt olika hårdvara kan utlösa återaktiveringskrav.
* Driver Signing: Vista introducerade starkare förarens signeringskrav vilket gjorde det svårare att installera osignerade eller skadliga förändrade förare som potentiellt kan användas för att kringgå säkerhetsåtgärder eller hjälpa piratkopiering.
I huvudsak var Vistas skydd ett skiktat tillvägagångssätt med fokus på att förhindra obehörig aktivering och användning snarare än att direkt hindra kopieringen av själva installationsmediet. Effektiviteten hos dessa metoder varierade, och mjukvarusprickor och lösningar utvecklades fortfarande. Det är avgörande att förstå att det inte var en enda, lätt förbikopplad mekanism utan en serie sammanflätade säkerhetsåtgärder.
