Filförlängningar, dessa 3-4 (eller ibland fler) bokstäver som följer en period i ett filnamn (som `.txt`,` .docx`, `.jpg`), berätta operativsystemet och applikationer vilken * typ * av filen det är. Detta gör att systemet kan:
* Identifiera filtypen: Tillägget fungerar som en etikett, vilket indikerar om filen är ett textdokument, en bild, ett kalkylblad, ett körbart program etc.
* Starta lämplig applikation: När du dubbelklickar på en fil använder operativsystemet tillägget för att avgöra vilket program som är bäst lämpat för att öppna det. Att till exempel klicka på en ".docx" -fil kommer sannolikt att öppna Microsoft Word (eller en kompatibel ordprocessor).
* Hantera filen korrekt: Olika filtyper har olika interna strukturer och format. Tillägget hjälper operativsystemet och applikationerna att förstå hur man tolkar och behandlar data i filen.
Även om det inte finns någon strikt * regel * Begränsande tillägg till 3 eller 4 bokstäver, var detta historiskt vanligt eftersom:
* Tidiga operativsystem hade begränsningar: Äldre system hade begränsningar för filnamnslängder, inklusive tillägg. Kortare tillägg var mer praktiska.
* konvention och standardisering: Med tiden utvecklades konventioner kring specifika tillägg för vanliga filtyper. Dessa antogs allmänt, vilket ledde till förekomsten av kortare förlängningar.
Men moderna operativsystem sätter i allmänhet inte strikta längdgränser för tillägg, och du hittar många filer med längre tillägg (t.ex. `.tar.gz`,` .zipx`, `.hypertext`). De kortare förlängningarna kvarstår till stor del på grund av etablerade konventioner och kännedom.
