Ljudupplösning hänvisar till precisionen och detaljer som en ljudsignal fångas och reproduceras. Det är analogt med bildupplösning (pixlar) men för ljud. Högre upplösning innebär mer detalj och en mer exakt representation av det ursprungliga ljudet. Det bestäms främst av två faktorer:
* bitdjup: Detta representerar antalet bitar som används för att representera varje prov i ljudvågformen. Varje bit fördubblar antalet möjliga amplitudnivåer. Högre bitdjup (t.ex. 24-bitars) möjliggör en mer nyanserad representation av de tystare och högre delarna av ljudet, vilket resulterar i ett bredare dynamiskt intervall och mindre kvantiseringsbrus (en typ av distorsion). Vanliga bitdjup är 16-bitars, 24-bitars och 32-bitars.
* Provhastighet: Detta hänvisar till antalet prover som tagits per sekund, mätt i Hertz (Hz). En högre provhastighet (t.ex. 96 kHz eller 192 kHz) fångar fler datapunkter för ljudvågformen per sekund, vilket möjliggör en exakt representation av högre frekvenser. Vanliga provhastigheter är 44,1 kHz (CD -kvalitet), 48 kHz, 88,2 kHz, 96 kHz och 192 kHz.
Därför uttrycks ljudupplösning ofta som en kombination av bitdjup och provhastighet, till exempel "24-bitars/96 kHz." Ett högre bitdjup och provhastighet leder i allmänhet till högre ljudupplösning, vilket resulterar i ett tydligare, mer detaljerat och mer exakt ljud. Det är emellertid viktigt att notera att mänsklig hörsel har begränsningar, och den hörbara skillnaden mellan mycket höga upplösningar är ofta subtil och beror på kvaliteten på utrustningen och själva inspelningen.
