Metoden för att indikera vilka arbetsbokceller som ingår i en formelberäkning beror på kalkylbladsprogrammet du använder (som Microsoft Excel, Google Sheets, LibreOffice Calc, etc.), men kärnprincipen är densamma. Själva formeln visar cellreferenser.
Så här fungerar det:
* cellreferenser: Formler refererar direkt till celler med sina adresser (t.ex. A1, B2, Sheet2! C5). Dessa referenser är kärnindikatorn. Om en celladress visas i formeln är det cellens värde en del av beräkningen.
* Range Referenser: Formler kan också använda intervallreferenser (t.ex. A1:A10, som hänvisar till cellerna A1 genom A10). Detta indikerar att alla celler inom det intervallet ingår.
* namngivna intervall: Du kan ge ett antal celler ett namn (t.ex. "SalesData"). Formeln kan sedan använda det namnet (t.ex. `=summa (SalesData)`). Detta gör formeln mer läsbar, men de underliggande cellerna är fortfarande de som ingår i det nämnda intervallet.
* Externa arbetsbok Referenser: Om en formel refererar celler från en annan arbetsbok, kommer sökvägen och filnamnet för den arbetsboken att inkluderas i cellreferensen (t.ex. `'[en annanworkbook.xlsx] ark1'! A1 ').
* Visuella signaler (kalkylbladsprogramvara): De flesta kalkylbladsprogram erbjuder visuella signaler som hjälper dig att se vilka celler som är involverade. När du väljer en cell som innehåller en formel markeras cellerna som refereras av formeln vanligtvis (ofta med en subtil färgförändring eller kant). Detta är en mycket användbar funktion för att förstå komplexa formler.
Kort sagt, själva formeln, som visas i formelfältet, är den primära indikatorn. De visuella signalerna som tillhandahålls av kalkylbladsprogramvaran är användbara för snabb identifiering och förståelse.
