Flera saker är hårdkodade i en nätverksgränssnittsadapter (NIC), även om de exakta specifikationer beror på NIC:s design och tillverkaren:
* MAC -adress (Media Access Control Adress): Detta är den mest avgörande delen av hårdkodad information. Det är en unik identifierare som tilldelats NIC på fabriken och brände in i sin firmware. Det är i huvudsak NIC:s "serienummer" och används för att identifiera det i nätverket. Medan vissa avancerade NIC:er erbjuder MAC -adressförfalskning (ändrar den rapporterade MAC -adressen), kvarstår den faktiska, fysiskt hårdkodade MAC -adressen.
* Vissa PHY -parametrar (fysiska lager): Vissa fysiska skiktegenskaper på låg nivå kan fixas i hårdvara. Detta kan inkludera saker som den maximala överföringshastigheten som stöds av det fysiska gränssnittet (t.ex. 1 Gbps, 10 Gbps), även om vissa moderna NIC erbjuder automatisk förhandling för att dynamiskt justera dessa parametrar. Den specifika anslutningstypen (t.ex. RJ45 för Ethernet) är också i allmänhet hårdkodad.
* firmware -version och eventuellt en del bootloader Information: Den initiala firmwareversionen laddad på NIC är ofta inbäddad i ROM, vilket innebär att den är hårdkodad och kan vara svår eller omöjlig att ta bort utan specialiserade verktyg. Detta hänför sig till adapterens grundläggande funktionalitet.
Det är viktigt att notera att mycket av NIC:s funktionalitet är * inte * hårdkodad. Förarprogramvaran som installeras på operativsystemet interagerar med NIC och konfigurerar många aspekter av dess drift, inklusive nätverksprotokoll, IP -adress, subnetmask och andra inställningar. De hårdkodade elementen fungerar som en grund som de mjukvarukonfigurerbara aspekterna byggs.
