Felsökning av den tidiga datormusen involverade många utmaningar, eftersom tekniken var helt ny. Ett bra exempel på felsökning skulle vara att ta itu med
opålitlig eller inkonsekvent spårning .
Ingenjörer använde troligen en mängd olika metoder:
* Mekanisk inspektion: Nära undersökning av musens inre komponenter (rullarna, kodarna och deras kopplingar) för att identifiera eventuella fysiska hinder, felanpassningar eller slitage som orsakar oberäknelig rörelse eller hopp i markören. Detta kan innebära att du använder förstoringsglas, justering av skruvar, rengöring av skräp eller ersätter slitna delar.
* Signalspårning: Användning av oscilloskop eller annan elektronisk testutrustning för att övervaka de elektriska signalerna som genereras av musens kodare för att fastställa var signalen blev bullriga eller skadade, vilket indikerar felaktiga anslutningar, skadade ledningar eller problem med själva kodningsmekanismen.
* Programvarufelsökning: Om musen kommunicerade med datorn digitalt, skulle ingenjörer behöva felsöka programvarudrivrutinerna eller firmware för att säkerställa att signalerna tolkades och översattes korrekt till markörrörelser. Detta kan innebära att man undersöker kod för fel, använder loggningsverktyg för att spåra signalvärden eller körtester under olika förhållanden för att isolera problemet.
* Systematisk eliminering: En vanlig felsökningsstrategi skulle vara att systematiskt isolera potentiella problemområden. Till exempel byt ut misstänkta felaktiga komponenter (t.ex. ett nytt kodarhjul) för att se om det löser problemet. Detta hjälper till att fastställa källan till problemet snarare än att bara lappa symtom.
Kort sagt, felsökning av den tidiga musen var en kombination av noggrant mekaniskt arbete, noggranna elektriska mätningar och systematisk mjukvarufelsökning - en reflektion av den tvärvetenskapliga karaktären av tidig datateknik.
