Tidiga datorer använde en mängd olika metoder för att mata in data, beroende på ERA och den specifika datorn:
Tidiga maskiner (1940-1950s):
* stansade kort: Dessa var den vanligaste inmatningsmetoden. Data kodades när hål stansade på specifika platser på ett kort.
* papperstejp: Liknar stansade kort, men data kodades när hål stansade i en kontinuerlig pappersremsa.
* manuella switchar: Vissa tidiga datorer använde rader med switchar som kunde vändas på eller av för att representera binära siffror.
Senare generationens datorer (1950-1960s):
* magnetband: Denna metod erbjöd större lagringskapacitet och snabbare dataöverföringshastigheter än stansade kort eller pappersband.
* skrivmaskiner: Tidiga datorer använde elektriska skrivmaskiner anslutna till maskinen för att mata in textdata.
Utöver ingångsenheter:
* Direkt programmering: Tidiga datorer programmerades ofta direkt med hjälp av binära koder eller monteringsspråk genom en serie switchar och lampor på datorns konsol.
Specifika exempel:
* ENIAC (1946): Använde en kombination av stansade kort och manuella switchar för ingång.
* Univac I (1951): Använt magnetband för både ingång och lagring.
* IBM 1401 (1959): Populärt använda stansade kort för inmatning.
Nyckelutvecklingen:
* Uppfinningen av transistorn på 1950 -talet: Detta ledde till mindre, mer pålitliga och mindre krafthungande datorer och banade vägen för nya inmatningsmetoder.
* Utvecklingen av tangentbord: Dessa blev det vanliga sättet att mata in textdata på datorer.
* Uppkomsten av möss och andra pekanordningar: Dessa möjliggjorde en mer intuitiv och användarvänlig interaktion med datorer.
Sammanfattningsvis utvecklades de ingångsmetoder som användes i tidiga datorer över tid och blev alltmer sofistikerade och användarvänliga. Medan stansade kort och pappersband dominerade den tidiga eran, fick magnetband och tangentbord senare framträdande när tekniken avancerade.
